Har finansieringsmodellen för välfärdsområdena ett konstruktionsfel eller behövs det bara en ytrenovering?

Finansieringsmodellen verkar inte vara särskilt resistent. Under det första verksamhetsåret räckte finansieringen inte till för de lagstadgade tjänsterna, utan det uppstod ett underskott på omkring 1,3 miljarder euro. Orsakerna till den initiala obalansen var många. Kostnaderna ökade kraftigt då coronapandemin hade förlängt vårdköerna och orsakat brist på arbetskraft. Inflationen var också hög. Priserna på köpta tjänster steg markant från och med slutet av 2022.

I början fick välfärdsområdena finansiering enligt vad tjänsterna kostade i kommunerna år 2022. Välfärdsområdesindexet var inte tillräckligt högt eftersom inflationen ökade mer än väntat. Den oväntade inflationsökningen innebar att finansieringen ökade med nästan en kvarts miljard för lite från och med 2022. Även utan vårdreformen skulle det ha använts betydligt mer pengar för social- och hälsovårdstjänsterna år 2023 än 2022.

Till detta kom förändringskostnaderna för social- och hälsovårdsreformen. Den största kostnadsposten var den lagstadgade löneharmoniseringen, vars höga kostnader KT påtalat för beslutsfattarna under flera års tid. Den ursprungliga uppskattningen var knappt 700 miljoner euro, men den har ökat till cirka 800 miljoner euro då lönesumman vuxit. Den lagstadgade harmoniseringskostnad som inte beaktats i finansieringsmodellen kommer att synas fullt ut först år 2026. 

Finansieringsmodellen byggde på antagandena att de överförda medlen skulle motsvara kostnaderna, att prognoserna för kostnadsutvecklingen skulle vara korrekta och att välfärdsområdenas diagnosdata skulle vara fullständiga och överensstämmande. Då så inte är fallet stöter finansieringsmodellen på problem. Den initiala obalansen orsakar en rytmstörning då underskott behöver täckas med överskott, som minskar efterhandsjusteringen med två års fördröjning.

”Finansieringslagen ställer välfärdsområdena inför en omöjlig uppgift.”

Vi står oundvikligen snart inför en situation där lagarnas hierarki testas. Ska välfärdsområdena iaktta den budgetdisciplin som staten har bestämt, även om det innebär att det inte finns pengar till tjänster som garanteras i grundlagen? Förvaltningsdomstolen har slagit fast att Södra Karelens alltför strama budget var olaglig, men välfärdsområdet har trots det inte fått några extra pengar av staten.

Finansieringen bygger framför allt på diagnosdata. Modellen är avsedd att trygga likabehandling, men det har funnits skillnader i överföringen av information. Eftersom faktabasen bygger på varierande information är också slutresultatet varierande. Välfärdsområdena har förbättrat rapporteringen av sina diagnoser, men det vore ändamålsenligt att använda pengarna till tjänster för medborgarna, inte till att säkerställa att diagnoserna registreras på rätt sätt i systemen.

Även om utgångsläget skulle bestämmas enligt behovet, sporrar inte en fördelning av pengar enligt diagnosdata välfärdsområdena att behandla sjukdomar kostnadseffektivt. Om befolkningens hälsa förbättras, minskar diagnoserna, men det får välfärdsområdena ingen belöning för, eftersom färre diagnoser bara innebär mindre finansiering. Finansieringsmodellen är ett nollsummespel där sjukdomar som anhopas hos ett välfärdsområde minskar finansieringen i ett annat område.

Modellen behöver ses över. En finansiering från flera källor skulle inte vara lika känslig för fel som den nuvarande modellen. Det vore bra om välfärdsområdena fick större möjligheter att påverka sina inkomster och till exempel belöna resultatrikt arbete. Det är också bra att fundera på om välfärdsområdena kunde få fatta fler beslut själva, till exempel var det ska finnas jour.